Jag är med i en grupp på facebook med andra som lider av sköldkörtelproblematik

och idag skrev jag med några i en tråd om hjärndimma.

Ni som inte vet var det innebär kan googla lite snabbt på det (orkar inte förklara det just nu).

Och jag förklarade hur jag upplevde det.

Att det känns som att jag drömmer, har overklighetskänslor, känns som att jag är i en glasbubbla.

Låter konstigt, jag vet, det är en väldigt konstig och extremt jobbig känsla.

Jag har väl på något vis lärt mig leva med det efter alla dessa år.

Men det är något man inte riktigt kan vänja sig vid, det är ju fortfarande väldigt tufft och anstängande.

I alla fall, så skrev någon i tråden till mig att det låter som jag har något som heter Derealisation/Depersonalisation.

Jag kollade upp var det var och började gråta när jag läste genom det.

Beskrivning

Upplevelsen av att vara avskuren från verkligheten kan beskrivas som ett immateriellt ämne som skiljer en person från den omkringliggande världen, till exempel som en känslomässig dimma, en glasruta, eller en slöja. De drabbade kan hävda att det de ser saknar liv och känslomässig färgning. De kan ha svårt att visa känslor vid möte med närstående. Känslor av déja vu, eller av att aldrig ha varit med om något de upplevt, är vanliga. Kända platser kan verka främmande, konstiga och overkliga. Sådana sinnesavvikelser kan också inkludera hörsel, smak och lukt.

Andra symtom på detta tillstånd kan vara konstant oro eller märkliga tankar som den drabbade finner svåra att stänga av. Derealisation byggs upp långsamt tillsammans med den underliggande ångesten som förknippas med dessa störande tankar, men bryter ut plötsligt, ofta efter en panikattack, och är då svår eller omöjlig att bli av med tills den sjuke får behandling. Den här sortens ångest kan vara väldigt besvärande för den drabbade och leda till undvikande beteende. De som upplever detta tillstånd kan vara oroliga för orsaken till deras derealisation. Det är ofta svårt att acceptera att ett så besvärligt symtom endast är orsakat av ångest, och den sjuke tror ofta att det måste finnas en allvarligare anledning. Detta kan i sin tur leda till ångest och sedan ytterligare förvärra känslan av derealisation.


Jag kan tänka mig att det är svårt att förstå och låter väldigt konstigt om man själv inte har upplevt detta.
Men killen i videon nedan förklarar det rätt bra!
Som han säger, tänk er att ni varit vakna i flera dygn och druckit en massa kaffe.
Det kanske är bästa sättet att förklara det på.


Jag vet att jag är ganska bra på att dölja detta, jag försöker vara så "normal" som möjligt.
Försöker att inte vara konstig, att inte prata konstigt, att hänga med i konversationer jag har med andra,
det är otoligt svårt att koncentrera sig när man har detta.
Att bara föra ett samtal kan kännas väldigt krävande när man är i denna "bubbla".
Det är troligtvis många som inte förstår hur jag mår egentligen,
jag vet även att det finns människor som bara tror att jag överdriver, att jag inte mår så dåligt
bara för att det kanske inte syns på utsidan, men tro mig, det är inte lätt att gå och känna så här.
Det är väldigt krävande.
Jag försöker verkligen kämpa på, leva så mycket jag kan.
Hitta på saker, jag försöker ge 100% när jag har Stella, vill att hon ska må så bra!

Jag förstår om mina vänner och min familje är trötta på att höra om alla dessa diagnoser
jag försöker sätta på mig själv. Att jag går in för det, läser om det och kanske pratar en hel del om det.
Men jag vill inget hellre än att bli av med denna sjukt jobbiga, overkliga känsla.
Vill bara få känna mig "klar i huvudet", vill ju känna att jag lever liksom.
Jag känner mig lite mer hoppfull efter att denna person på facebook skrev till mig.
Tydligen finns det medicin mot detta som kan hjälpa eller till och med ta bort det helt!
Känns inte jättekul att ta ännu en medicin, men kan jag bli av med det är det såå värt det.
Skulle i princip kunna göra vad som helst för att få bli av med det så att jag kan få börja mitt liv,
klara av ett jobb eller studier.

Jag känner mig som en rätt bra kämpe som har stått ut med detta i elva år!
Vet inte hur jag har klarat av det.
Kommer fortfarande ihåg den första dagen jag fick det här.
Jag kommer ihåg att jag gick ut till mamma i trädgården och sa att jag hade sån ångest.
Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen.
Hade haft samma overklighetskänslor när jag var mindre, bara någon dag då och då,
men då var det bra igen nästa dag efter jag hade sovit.
Så att få tillbaka det och aldrig lyckas bli av med det var verkligen en mardröm.
Men som sagt, jag hoppas på att jag kan bli bra från detta, skulle vara helt underbart!

Puss på er!

Lägger upp några fler videos nedan för er som är intresserade.





Enligt den sista videon kan depersonalisation alltså ha med mina sköldkörtelproblem att göra!
Allt hänger ihop!
Jag har i alla fall bestämt mig för att bli bra! Nångång ska jag det :)